Snodde på mig kläderna i raketfart medans Beppe satt ute vid dörren och gnällde och gläfste uppfodrande. Greppade hundarna och tog en synnerligen yrvaken promenad, ja även den i raketfart då Beppe hade hur bråttom som helst att hitta ett bra ställe att huka ner rumpan på. Ujujuj, så dålig i magen han var. Skrutten!
Väl hemkommen kände jag mig rätt tacksam för att det inte hunnit ljusna och att vi inte mött någon människa under promenaden. Håret på ända, tröjan ut-och-in, omaka strumpor och med ett ansikte som definitivt inte hade hunnit ramla på plats. Huga! En skräckupplevelse att möta ute på gatan, med andra ord ;-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Haha! Beppen då!
Jag är bara mer och mer glad över att jag bara kan öppna dörren och släppa ut hundarna nu, och slippa visa mej ute för grannarna om mornarna. ;)
Skicka en kommentar