En del blogginlägg är svårare än andra att skriva...

Det här är ett sånt. Tungt och ledsamt. För nästan en vecka sedan nu, valde vi att låta Beppe somna in. I torsdags morse. Det var ingen dramatisk händelse som föranledde vårt beslut utan mer en gradvis förändring av Beppes sätt att vara och reagera - i vissa situationer.

Beppe var en oerhört mysig kille, så himla lätt att tycka om! Trevlig och glad, och med glimten i ögat. En mjuk och snäll kille som som aldrig nånsin bråkade. Lättsam och "artig" mot andra hundar, älskade att vara med, älskade att träna. Positiv och med på det mesta. Och så otroligt kärleksfull, vänlig och nära...usch, det är verkligen svårt att skriva det här. Ord känns liksom så futtiga och kan inte på något vis uttrycka hur mycket vi tyckte om våran Bepps.

Tyvärr fanns där också en annan sida av honom. Hans reservation mot människor. Oftast var det inte något problem alls och särskilt inte i trygga situationer. Vi la under åren mycket krut på socialisering och kunde se att han hade mycket lättare att slappna av i stora grupper av människor än i små, där han lättare kom i focus.

Att det kom kom folk och hälsade på här hemma hade han nog det alltid lite jobbigt med, men han kunde hantera det rätt OK fram tills för ett par år sedan, då misstänksamheten sakta började komma smygande allt mer. Dom sista månaderna var det riktigt illa och han blev otroligt stressad och uppjagad oavsett vem som kom och hälsade på. Även vänner och familj som vi vet att han tyckte så jättemycket om. Nåt som också märktes sista tiden och som aldrig funnits med förut, var att han blev mer och mer "spökig". Reagerade starkt på "skumma grejer" ute, konstiga ljud, läskiga buskar och sånt. Och det, gjorde han aldrig, aldrig tidigare.

Vi vet att han hade ont i sin armbåge, kanske var det det som gjorde att det blev så jobbigt för honom? Eller nåt annat bakomliggande i kombination med den onda armbågen? Vad vi säkert vet är att han inte mådde bra den sista tiden, inte bra alls.

När Anders och jag satte oss ner och tänkte tillbaka på hur de sista två åren sett ut, insåg vi att det nog var mycket vi helt enkelt inte velat se. För vi ville verkligen att Beppe skulle bli gammal hos oss. Ha honom stuttande omkring som en glad pensionär, så småningom. Han har varit en så otroligt viktig del av den här flocken, både för oss och dom andra hundarna. En riktig kompis. Han har alltid fostrat dom yngre på ett väldigt fint och sjysst sätt, med massor av tålamod, lugn och trygghet. Egenskaper som man verkligen önskar ska "smitta av sig".

Men även det dåliga kan överföras, och vi kände att även Gandhi började bli orolig av Beppes beteende. Och även om både han och Jaffer är väldigt sociala hundar så blir dom ju påverkade, på ett eller annat sätt. Så vi tog det svåra beslutet. Och vi saknar våran knasluva så oerhört mycket...världens bästa Bepps! Gandhi och Jaffer saknar honom också, det märks. Men konstigt vore det ju annars, det var ju en tight trio. Bästisar!

Men hur jobbigt det än känns nu så vet vi att det var rätt beslut. För Beppe, för oss, för Gandhi och Jaffer.

Nu avslutar jag med att önska alla en riktigt GOD JUL! Krama era fyrbenta!